Juli: Kalvmärkning – en glädjens familjetradition

Under kalvmärkningstiden är det varmt, så många renar söker sig högre upp till fjälls på dagtid. Här svalkar det och kanske finns det också en snöfläck kvar att söka sig till? Myggen är heller inte lika plågsamma högre upp på fjälltoppen, så här är det skönt att vara för renen, även om det inte är lika gott om bete.

Lämnar fjälltopparna på kvällen

Renen lämnar de högre fjälltopparna när det drar sig mot den svalare kvällen för att få tag på bättre bete i dalarna. Renhjorden samlas sedan ihop för att årets kalvar, som ännu inte blivit märkta, ska få sitt speciella märke av sin ägare. Oftast följer barnen med sina föräldrar för att redan från tidig ålder lära sig sitt eget renmärke, men också för att på längre avstånd lära sig se vems ren det är. Ett renmärke skärs in i renkalvens högra och vänstra öra, det är dessa snitt som visar vem som äger renen. Det kan blöda, men gör inte ont – det är ungefär som att ta hål i örat.

Kalvmärkningen kan ske på olika tider

Kalvmärkningen sker på lite olika tider hos olika samebyar – en del är redan klar efter midsommar, en del börjar efter midsommar och en del ännu lite senare. När det är dags att börja avgörs av vädret och vart renen håller till. Störs renhjorden så kan det ta mycket längre tid att samla ihop flocken.

Tänk på att inte störa renarna

Så du som besökare i fjällmarkerna – var extra uppmärksam på om det finns renar där du befinner dig. Ser du en ren, så kan det vara en vaja som för första gången fött en renkalv och är extra känslig för störning. Ta då en annan väg och öka avståndet mellan er. Detta för att renkalven ska kunna få vara hos sin mamma i lugn och ro – det är speciellt viktigt den första tiden i kalvens liv!

Ljus och vacker kalvmärkningstid

Nu är kalvmärkningstid och i norra Sápmi är det ännu ljust dygnet runt.

Förr ansågs den ”rätta” midsommaren infalla den 14 juli. Dagen kallades gasskagiesse, mitten av sommaren. Den firades som helgdag.